Jag är inte bitter...

... jag är uppenbarligen käck.

Käck är ordet. Det sade en kund till mig idag, en kund som blivit så mycket stammis att detta var andra dagen han var inne på jobbet.
- Du verkar vara käck!

Så puttsväck med bitterheten. När jag inte har ett tangentbord i närheten gör jag ett käckt intryck och inte ett bittert sådant. Dessutom var kunden göteborgare och jag tar det för givet att alla göteborgare är gôa gôbbar och därmed vet vad de talar om när de ger butiksbiträden defintioner som "käck".

Så här i efterhand kom jag och tänka på om det kan ha varit så om han menat nationaliteten.
- Du verkar vara tjeck!

Men inte bryter jag?

Med min nya identitet som käck, ringer jag Pirita men tänker att den vanliga presentationen är lite utjatad.
- Ja, hej, jag heter Karin och jag ringer från Agria Djurförsäkring.
- Hej?
- Jag ser här att du har dammråttor som inte är försäkrade...

Under samtalet har jag lyckats få min beslutsångest att visa sig i att jag har blandat runt fem olika dialekter, det är värmländska, småländska, stockholmska, dalmål och gotländska. Pirita går på det.
- Mina vad?

Längre än så här klarar jag mig inte och jag börjar istället fnissa ohämmat.

När jag senare berättar om mitt oerhört käcka telefonsamtal för min mor, nämner hon något om dialekter och att jag har en viss tendens att lägga mig på med sådana väldigt lätt. Orolig blir hon när slås av insikten att jag till en början ska till Norge för att senare dra vidare till Skåne.